Jag är fortfarande halvt störd efter upptäckten av att min vän (eller kanske mer sanningsenligt i dag, bekant) fallit tillbaka i missbruk efter så många år. Att skuldlägga en ny partner är väl väldigt billigt, eller? Drar man på sig en partner som tenderar att handla tvärt emot sina nya måste man väl ha kraften att peka på dörren när man upptäcker faran och man har varit nere i skiten en gång tidigare, eller?
Själv slutade jag röka på Påskafton 090411. Fick en kraftig hosta och hade problem att "få i mig röken". Det enda raka var att låta bli - vilket jag fortfarande gör. Har väl börjat inse att jag slutat röka nu och inte längre "låter bli". Vad har det med alkoholmissbruk att göra?, kan man fråga sig. Det gäller väl inte direkt missbrukets vara eller inte vara. Det gäller väl snarare om ens egen uppfattning om vad man vill göra av sitt liv när man brutit missbrukscirkeln.
4 månaders "rökfrihet" kan väl vara gränsfall till om man vill och kan upprätthålla den nya livsstilen. 8-10 års "nykter alkoholism" har jag trott varit bortom riskzonen. Man etablerar nya umgängen, hittar nya intressen och livet tar omtag..... Trodde jag. Nu har jag förstått att det inte funkar så. Det är lika lätt i detta sammanhang att skuldlägga andra för att de "gör detta i min närhet" och jag kan då inte låta bli. Skulden läggs här på andra eftersom det är enklare än att slå näven i bordet, som det även är i så många olika sammanhang. Tyvärr.
No comments:
Post a Comment